Tag Archives: samtalsfrågor

Samtala om språk

30 Okt

Frida Åslund låter jungfru Maria stå för det mesta dialektala talet. Vilka dialektala ord hittar du i ”Folke och Frida”? Och vad betyder de? Här är några exempel.

snorkillingar
ögonen glirade ihop sig av rolighet
tået
storhojta/gallhojta
hejdera
rännande
inhyvade
gustaviansksängen
julurn
omkullskuffad
husena
vis ( i betydelsen vår/våran)
olickligt
slarvsamt

Folke och Frida hittar gärna på egna ord, ofta för att de helt enkelt inte kan uttala dem korrekt eller missuppfattar dem eller helt enkelt saknar dem i språket. Varför använder de dessa ord, och hittar du fler exempel?

kompostodör
intrissant
tjyv
stjälit
skarpladdad sås
sväljigt
skrattig

Märks det i språket att berättelsen är skriven på 1920-talet? Hittar du några gammeldags ord eller uttryck? Vad säger följande ord om berättelsens historiska sammanhang?

risbastu
ångbåt
rullband
lövsågade
griffeltavla
fimmelstången
fotogenlykta
öresskorpor
skrämbuse
bottinerna
telegraftrådar

Vilka av dessa ord är användbara även idag? Är det något som inte längre används, och varför i så fall?

Frida får en massa smeknamn, vad säger dessa ord om henne som person?

hönshjärna
vippstjärt
gnällharpan
sjåpagås

Vilket är ditt favoritord i boken?

Samtala om konst

28 Mar

Årets andra samtalsfråga handlar om Fridas konstfunderingar. Lite kött på benen kring familjens konstnärskap i verkliga livet får du i ett tidigare inlägg här på bloggen.

Tidigt i boken åker äldsta brodern Helmer till Amerika (Frida är då bara 7 år) och syns inte till mer i berättelsen. Frida vet dock att han är bra på att måla – så bra att han en gång ska kunna måla hennes hår svart, så att hon kan bli akterstäderska på båten ”Västerbotten”. Kanske har hon ännu inte förstått sig på konst (Helmer målar ju av och inte naturen, som en ”vanlig” målare gör)? Kanske har hon helt enkelt en barnets och fantasins syn på konst som gör allting möjligt?

Wilhelm Peterson-Berger

Folke har också en konstnärsbror, ”kompostodören Villhämm”, som barnen gillar att reta. Vilhelm slänger så roligt med håret och flyger så roligt över pianots tangenter. Här låter författaren barnen agera kritiker istället för målarduk. ”- Av barn och dårar får man höra sanningen” konstaterar Vilhelm när Folke och Frida bett om förlåtelse för att de ”såg lika tokiga ut som du”. Och här passar också författaren på att lägga några uppmanande ord i Vilhelms mun: ”- Mina första kritiker, sade han, måtte all den kritik som jag sedan får komma ur lika uppriktiga hjärtan som våra små parföls!” Vem är dessa ord riktade mot, tro? Barnet, den vuxne läsaren, eller kanske de recensenter som författaren visste skulle komma att bedöma hennes eget verk?

Wårkväll vid älvfen - Bispgården

Till sist får barnen också agera analyserande betraktare av konst. Vid tvärån i Ytterhiske känner Frida igen de motiv som bröderna ofta målade, och som hänger inramade på väggen där hemma. ”- Vattnet är alltid sådär gult under brovalvet, sade hon (Frida), det ska vara sådär, för det är vackert, förstår du. – – – Ser du, sade Frida och blåste upp sig, du förstår att jag begriper mig på konst nu.” Folke hänger dock inte riktigt med i Fridas konstfunderingar: ”- Jag tycker nog att du talar så konstigt, sa han.” Han tycker att trädklättring är en konst, men där håller inte Frida med. Och här kommer vi in på de riktigt stora livsfrågorna: vad är konst? Kommer de nånsin överrens om detta, de två barnen? Folke försvarar Frida vid ett tillfälle, inför häxan i Ytterhiske. Varför gör han det? Tycker han verkligen att Frida förstår sig på konst nu?

Frida Åslund låter flera karaktärer i boken ge sin in i debatten om vad konst är. Bland annat häxan i Ytterhiske, som anser att fin konst är sånt som är värt mycket pengar. Vilken, tror du, är författarens egen syn på vad konst är? Vill hon förmedla någon viss konstsyn genom bokens berättelser eller vill hon bara sätta igång läsarens egna tankar?

Vilka fler funderingar kring olika konstformer hittar du i boken? Dela gärna med dig här på bloggen!

Foto: Wilhelm Peterson-Berger vid sitt piano (på äldre dar) samt Helmer Osslunds målning ”Wårkväll vid älvfen – Bispgården” (1901/02)

Samtala om mat

7 Feb

I vartenda av bokens kapitel omtalas mat på ett eller annat sätt; Folke och Frida vill till exempel ha saft och bullar till sin första midsommarvaka, och hos länsman i Sävar blir Frida bjuden på lax och spenat på midsommardagen, ”som i alla norrlandshem”.

KaffePå båten ”Västerbotten” har Frida hört att det finns lax och köttbullar och kaffe och doppa, och mycket riktigt blir barnen också bjudna på mat av kaptenen: ”varsin smörgås och en tallrik rykande köttbullar och potatis”.

Med ”världens godaste bakelse” lyckas de beveka en tjuv. Det är deras egen uppfinning och gjord av skorpor fyllda med gräddmjölk och hjortronsylt, som de hoppas ska göra dem så berömda och rika att de kan köpa en egen ångbåt då de blir stora.

Hos häxan på Västerhiske snattar de häggbär (”för norrlandsbarnen är häggbär detsamma som äpplen, körsbär och päron är för sörlandsbarnen”), och äter sedan tunnpannkakor med sylt hos Kall-Jons. När det ska vara kalas bjuds det på garibaldibröd och saftkräm och kakor, men till vardags är det mest stekgröt och strömming med potatis.

Mattraditioner kommer och går, men många av Fridas beskrivningar känns igen – eller? Är häggbär fortfarande lika populära? Och hur är det med stekgröt, är det vanlig vardagsmat även idag? Något som verkligen har förändrats är utrustningen för att tillaga maten, sådana exempel finns också att hitta i boken.