Tag Archives: Helmer Osslund

Samtala om konst

28 Mar

Årets andra samtalsfråga handlar om Fridas konstfunderingar. Lite kött på benen kring familjens konstnärskap i verkliga livet får du i ett tidigare inlägg här på bloggen.

Tidigt i boken åker äldsta brodern Helmer till Amerika (Frida är då bara 7 år) och syns inte till mer i berättelsen. Frida vet dock att han är bra på att måla – så bra att han en gång ska kunna måla hennes hår svart, så att hon kan bli akterstäderska på båten ”Västerbotten”. Kanske har hon ännu inte förstått sig på konst (Helmer målar ju av och inte naturen, som en ”vanlig” målare gör)? Kanske har hon helt enkelt en barnets och fantasins syn på konst som gör allting möjligt?

Wilhelm Peterson-Berger

Folke har också en konstnärsbror, ”kompostodören Villhämm”, som barnen gillar att reta. Vilhelm slänger så roligt med håret och flyger så roligt över pianots tangenter. Här låter författaren barnen agera kritiker istället för målarduk. ”- Av barn och dårar får man höra sanningen” konstaterar Vilhelm när Folke och Frida bett om förlåtelse för att de ”såg lika tokiga ut som du”. Och här passar också författaren på att lägga några uppmanande ord i Vilhelms mun: ”- Mina första kritiker, sade han, måtte all den kritik som jag sedan får komma ur lika uppriktiga hjärtan som våra små parföls!” Vem är dessa ord riktade mot, tro? Barnet, den vuxne läsaren, eller kanske de recensenter som författaren visste skulle komma att bedöma hennes eget verk?

Wårkväll vid älvfen - Bispgården

Till sist får barnen också agera analyserande betraktare av konst. Vid tvärån i Ytterhiske känner Frida igen de motiv som bröderna ofta målade, och som hänger inramade på väggen där hemma. ”- Vattnet är alltid sådär gult under brovalvet, sade hon (Frida), det ska vara sådär, för det är vackert, förstår du. – – – Ser du, sade Frida och blåste upp sig, du förstår att jag begriper mig på konst nu.” Folke hänger dock inte riktigt med i Fridas konstfunderingar: ”- Jag tycker nog att du talar så konstigt, sa han.” Han tycker att trädklättring är en konst, men där håller inte Frida med. Och här kommer vi in på de riktigt stora livsfrågorna: vad är konst? Kommer de nånsin överrens om detta, de två barnen? Folke försvarar Frida vid ett tillfälle, inför häxan i Ytterhiske. Varför gör han det? Tycker han verkligen att Frida förstår sig på konst nu?

Frida Åslund låter flera karaktärer i boken ge sin in i debatten om vad konst är. Bland annat häxan i Ytterhiske, som anser att fin konst är sånt som är värt mycket pengar. Vilken, tror du, är författarens egen syn på vad konst är? Vill hon förmedla någon viss konstsyn genom bokens berättelser eller vill hon bara sätta igång läsarens egna tankar?

Vilka fler funderingar kring olika konstformer hittar du i boken? Dela gärna med dig här på bloggen!

Foto: Wilhelm Peterson-Berger vid sitt piano (på äldre dar) samt Helmer Osslunds målning ”Wårkväll vid älvfen – Bispgården” (1901/02)

Konstnärerna Åslund

26 Mar

Den 30 oktober 1894 skrev lillasyster Frida till sin bror Elis: ”Jag har allt haft vilda idéer i sommar om att på något vis få tag i oljefärger, för att få ta itu med att måla på egen hand. Det skulle ha varit så liffens, för af vattenfärger tycker jag att det aldrig blir något stiligt. Och förresten har jag inte så’na färger heller.”

En oljemålning av Frida finns i Västerbottens museums samlingar, den föreställer Backens kyrka, men tillkomståret är okänt. Hon målade en hel del i sin ungdom och fick också flera målningar sålda. Kanske finns det umebor idag som äger några av dem?

Storebror Elis utbildade sig inom konstyrket i Stockholm, Köpenhamn, München, Rom och London. Till en början sysslade han med landskapsmåleri i norra Sverige, men bosatte sig så småningom i Stockholm där han blev en erkänd porträttmålare. Bland hans kunder fanns bland andra Gustaf V och ärkebiskop Nathan Söderblom. Detta porträtt av skådespelerskan Tora Teje är målat i hans ateljé i Djursholm 1928 och ingår i Dramatens tavelsamling.

Äldste brodern, Helmer, som senare bytte Å mot O och kom att heta Osslund, blev dock den mest kända konstnären bland syskonen. Det finns flera biografier att låna om Helmer Osslund på biblioteket. Även om också han ägnade sig mycket åt porträttmåleri var det som landskapsmålare han blev mest känd. Han arbetade även åt både Gustavsberg och Höganäs och designade keramikföremål.

I ett brev till Helmer, skrivet under något av 1900-talets tre första år, undrar Frida: ”Hur mås? Mig mår förträffligt. Hur går det med mina undersköna porträtt? Med mitt charmanta blåa hår, som jag ej höll på att komma helskinnad från H-sand för.” Målningen hon syftar på kom att få namnet ”Röda lockar” och ägs idag av Sollefteås konststiftelse.

Frida avundades sina konstnärsbröder, som fick resa så mycket och se så mycket och måla så mycket. Hon var också en stor beundrare av dem båda, och en ivrig samlare av deras konst. Efter hennes död auktionerades dock alla tavlor ut. Bröderna hade det å andra sidan ganska skralt ekonomiskt, och Frida fick ofta rycka in och hjälpa dem ur knipor med de pengar hon fick för sina böcker och noveller. Och hon hjälpte både Helmer att få tavlor sålda och Elis att få kunder till sin ateljé, för att hålla deras verksamheter igång.

”Jo, du och din bror äro mig ena ljusa fåglar, ni lofva rundt och hålla tunt. Kanske herrn vördigas anstränga sin hjärna och leta upp ur minnets mest förgömda kamrar att du har lofvat mig en tavla med första ångbåt. Det måste vara särdeles kallt i hufvudstaden eftersom det synes, trafiken ej blifvit öppnad. – – – Jaha, nog begriper jag, att både du och (jag) Elis har alldeles ohejdat med göra, men nog kunnen I bara ‘smeta ihop’ en tafla.”

Ur ett brev från Frida i Umeå till Helmer i Stockholm runt år 1890.

Många av syskonen Åslunds målningar finns idag i privat ägo. Äger du en? Berätta gärna genom att skriva en kommentar här i bloggen! 

Foto: Västerbottens museum, Kungliga Dramatiska teatern, Peter Larsson/Sollefteå kommun
De citerade breven finns i Helmer Osslunds arkiv på Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek

”Helmer Osslund och hans syskon” är nu digitaliserad

28 Feb

Helmer OsslundBoken ”Helmer Osslund och hans syskon – tidigare okänd korrespondens i familjearkiven” finns nu digitaliserad och fritt tillgänglig på Forskningsarkivets webbplats. Nedan finns en direktlänk.

I boken har Edith M. Eriksson samlat brev som syskonen Åslund och deras mor skrivit till varandra genom åren, blandat med kommentarer och fakta om personerna och deras omgivning.

Helmer Osslund och hans syskon
Frida Åslunds arkiv
Helmer Osslunds arkiv

21, 22 och 24 februari: Helmer Osslund – Norrlands målare

17 Feb

Helmer Osslund

Helmer OsslundIvar Tornéus berättar om Fridas konstnärsbror.

21 februari 19:00 Tegs bibliotek, Umeå, entré 20 kr
22 februari 15:00 Grubbebiblioteket, Umeå, entré 20 kr
24 februari 13:00 Ersboda Folkets Hus, Umeå, entré 30 kr

“Stenarna bildade ett halvrunt, mörkt valv, och i det valvet lyste det alldeles rödgult, och det var mycket vackert. Detta hade Helmer målat på en tavla som hängde hemma, och det skulle vara så alldeles rödgult under det mörka valvet.”

Höstdag vid Nämforsen

Arrangörer: Tegs bibliotek, Grubbebiblioteket, Ersbodabiblioteket och ABF Umeåregionen
Bilder: Illustration till Svenska turistföreningens årsskrift 1920 samt målningen ”Höstdag vid Nämforsen” från 1918 som finns i Västerbottens museums samlingar.

Författaren Frida Åslund

31 Jan

Till invigningen av ”Umeåregionen läser Folke och Frida” kom drygt 150 personer. Kul att intresset redan är så stort!

Vi som var där fick veta lite mer om boken ”Folke och Frida” och dess författare, Frida Åslund. Det är hon som står i mitten på bilden. Då, julen 1891 då bilden togs, var hon 12 år gammal. Runt sig har hon sina syskon, Elis (t v, som hon berättar om i novellen ”Det stora saftkalaset”), Helmer (t h, som ändrade sitt efternamn till Osslund och blev en berömd konstnär), Hulda (t v, som dog i TBC vid 38 års ålder) och Alma (t h, som utbildade sig till fotograf och arbetade med att rita kartor).

Syskonen Åslund julen 1891

Frida Åslund föddes i Umeå 1879, tog folkskolärarinneexamen här 1901 och hamnade så småningom som lärare i Horndal i Dalarna. Där satt sedan den 40-åriga fritidsförfattaren och tecknade ner sin barndom från Umeå i små noveller som sedermera kom ut i bokform: ”Folke och Frida” (1925), ”Frida i Per-Nils-gården” (1928) och ”Tiden går” (1932). Hela den första samlingen och halva andra boken finns samlade i den nyutgåva som också heter ”Folke och Frida” och som vi läser i Umeåregionen 2012.

Berättelserna utspelar sig i Umeå åren 1885-1888, då Frida var 6-9 år.

Fotot finns i Helmer Osslunds arkiv, handskrift 55:3, Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.